Falnande språk – ur Finnskogen
Jasmin Daryani, Camilla Edström Ödemark, Pia Högman, Malin Lin Nordström och Therése Olsson
I vandringsutställningen Falnande språk – ur Finnskogen visas nyproducerade verk av Jasmin Daryani, Camilla Edström Ödemark, Pia Högman, Malin Lin Nordström och Therése Olsson samt historiska föremål och arkeologiska fynd från finnskogarna i Gävleborg, Dalarna och Värmland.
Utställningen är en fortsättning på det interregionala residensprojekt som inleddes under sensommaren 2020. Här ville vi samla ett urval nordiska konstnärer, konsthantverkare och slöjdare i en gemensam bildningsresa genom finnskogen. Genom seminarier och dialoger, workshops och en nomadisk residensmodell med geografisk rörlighet ville vi bidra till interregionala och tvärnordiska erfarenhetsutbyten, kritiska undersökningar och en konstnärlig förståelse av de orsaker, öden och språk som har varit förknippade med den skogsfinska migrationsrörelsen i Norden.
Här har utställningens samlade konstnärskap rört sig mellan några av alla historiska finnbosättningar och närmat sig det svedjebruk, de hantverkstraditioner, den arkitektur och mytologi som ofta har fått skildra skogsfinnarnas historia. Men konstnärernas praktiker och hur dessa gestaltar sig genom utställningen stannar inte vid någon illustrativ tillbakablick. Gestaltningarna i fotografi, skulptur, installation och rörlig bild kan istället betraktas som ett performativt förhandlande med detta historiska material och bjuda in till en vidare reflektion där finnskogen fungerar som en utgångpunkt också i läsningen av vår egen tid.
Genom att sammanfläta olika tider och lager av perspektiv vill utställningen öppna upp för dialoger kring de maktstrukturer, koloniala förhållanden och tolkningsföreträden som genom historien har bidragit – och fortfarande bidrar – till undanträngningar av identiteter och språkliga betoningar och nyanser i våra begrepp om världen. I ljuset av den skogsfinska språkdöden, och med tanke på att gränserna för våra språk också innebär en begränsning av vilka världar som vi kan föreställa oss framöver, vill utställningen aldrig sluta sig kring en enda berättelse, utan göra rum för en mångfald av röster och praktiker som gör att vi kan fortsätta att läsa, hitta i och begripa de föränderliga landskap som vi omger oss av.
Den konstnärliga bildningsresan genom finnskogen har organiserats av konst- och kulturverksamheterna vid Region Gävleborg, Region Dalarna och Region Värmland och utvecklats genom samverkan med Länsmuseet Gävleborg, Dalarnas Museum, Värmlands Museum, Finnskogsmuseet i Skräddrabo, Torsby Finnskogscentrum, föreningen Finnsam (Finnbygder i samverkan) samt Konsthallen Meken i Smedjebacken.
Till sommaren kommer vandringsutställningen att visas på konsthallen Meken i Smedjebacken i Dalarna och nästa sommar kommer utställningen att visas i Värmland.
Jasmin Daryani
Ljusskygg
Video, 21 min
Brandljud 1–3
Fotografi, 100 × 66 cm
Mara
Fotografi, 250 × 250 cm
Fotografierna och den rörliga bilden i Jasmin Daryanis tredelade gestaltning kan betraktas som en associativ förteckning över ett eko genom historien. Här sprider sig bränder som ett återkommande element i olika migrationsprocesser. Vi möter elden i en mångtydig manifestation om liv och överlevnad; i sin betydelse av att vara en nödvändig värmekälla och hur den skapar en särskild grogrund av aska att odla i, men också hur den kan fatta tag i våra identitetshandlingar och bilda en kamouflerande rökridå om vi tvingas till irreguljära flyktförsök.
Genom röken i Daryanis samlade motiv kan vi ana ett raster av juridiska texter och hur de, som i Drottning Kristinas plakat från 1636 och i vår tids utlänningslag, formulerar rätten om att fördriva och hålla oönskade identiteter på avstånd. Här förenas de så kallade lösfinnarna – förföljda för att vara landstrykande invånare och en kringflackande arbetskraft i skuggan av den auktoriserade migrationen från Savolax – med papperslösa migranter och hur de försöker att etablera sig i Sverige idag. Kanske är det olika hav och förändrade geopolitiska gränser som måste korsas, men det är en fredlös tillvaro och en liknande brottningsmatch mellan statsapparater och avhumaniserade vålnader som upprepar sig i tiden. Många gånger är dessa lagtexter de enda spår som blir kvar och som gör att vi kan teckna något slags kontur eller anletsdrag av de liv som saknar rätten på sin sida.
Jasmin Daryani (f. 1988, Tehran)
är uppväxt i Sandviken och Gävle. I sitt konstnärliga arbete, vanligen gestaltat genom fotografi och text, söker hon efter de särskilda nyanserna i ett språk som har förmågan att gestalta erfarenheter av en politiserad vardag. Daryani är utbildad vid Akademin Valand i Göteborg och vid Konstfack i Stockholm.
Camilla Edström Ödemark
Suuri Kutsuminen (den stora besvärjelsen)
2k video, stereoljud 15:22 min
I verket Suuri Kutsuminen (den stora besvärjelsen) rör sig Camilla Edström Ödemark genom de många skikten av tid och systematiserat material som samlas och återupprepas vid våra naturhistoriska museer i Norden. I upplysta dioraman ser vi uppstoppade djur i iscensatta miljöer och ögonblick som framkallar en särskild bild av verkligheten. En målad himmel skapar ett illusoriskt djup bakom splittret av konserverade ekosystem. Dioramornas glasväggar tillåter betraktare att bli en del av föreställningen, samtidigt som omgivningens reflektioner i glaset bildar ofrånkomliga filter genom vilka de olika scenerna utspelar sig.
Här har verket en underliggande resonans med referenser till den finsk-ugriska mytologin och dess magiska seder med en tietäjä i centrum. En tietäja var någon som, utifrån sin levda erfarenhet och egenartade visdom, ansågs veta hur världen hängde ihop. Dessa kunskaper vittnade om alltings ursprung och sjöngs i runor för att ta kontroll över tillvaron. Med hjälp av kraftord och ursprungsberättelser etablerades en folktro vars grund bygger på en språklig omsorg om världen.
Med sin titel på finska – som är konstnärens andra, men bortglömda och förlorade språk – syftar verket på vår samtids institutionaliserade frambesvärjningar, men i ordet “kutsuminen” återfinns också konnotationer till namngivningar. Att ge världen namn gör att vi kan begripa och urskilja den, men det är också förenat med tydliga maktanspråk och blir gärna ett sätt att tala om våra livsvillkor utifrån en särskild position. Kanske riskerar dessa namn, eller den diskursiva ordning och de förklaringsmodeller som reproduceras genom verkets återspeglade dioraman, också att bli någonting som överskuggar världen. Här, inför de naturhistoriska montrarna, kan vi lära oss namnen på olika arter och exempelvis beröras av en berättelse om björnen. Men om vi sällan rör oss i de miljöer där björnar fortfarande har möjlighet att leva är det som om orden inte riktigt räcker till. Istället får vi svårt att förklara björnens plats i vår gemensamma existens och veta hur vi kan agerar för att inte bli varandras byte. Verkets ljudbild har komponerats av den norska konstnären Simon Daniel Tegnander Wenzel och det visuella materialet är inspelat på Zoologisk Museum i Köpenhamn och Naturhistoriske Museum i Oslo.
Camilla Edström Ödemark (f. 1985, Åland)
är utexaminerad från Kunstkademiet i Oslo där hon för närvarande är baserad. Hon har en tidigare BFA från Konstfack. Hennes praktik bygger på ett starkt intresse för förhållanden som kännetecknas av en ständig förhandling mellan den självmedvetna kroppen och dess omgivning. Hennes installationer, skulpturer och videor speglar ofta ett brott och en förskjutning av en självupplevd identitet och placerar hennes visuella berättelser i ett rum där jaget pendlar mellan total definition och sönderfall.
Pia Högman
Nomadisk paviljong
Konstruktion i trä och näver
Hur kan vi organisera oss för att bevara och blåsa liv i de traditioner av materialkännedom och hantverkstekniker som tidigare gått i arv, men som många av oss sällan kommer i kontakt med idag och därför riskerar att (ir)rationalisera bort ur sina liv? Vilka värden går förlorade bland resterna i våra produktionskedjor och hur kan vi bidra till en omställning som istället tar tillvara och kan förvalta alla de obeaktade kvaliteter som finns bland detta svinn?
Med den sociala skulpturen Nomadisk paviljong vill Pia Högman etablera ett särskilt rum för samtal, situerat lärande och ett interdisciplinärt erfarenhetsutbyte över generationsgränser. Här har hon fallit tillbaka på sina tidigare materialundersökande arbeten i björknäver och knutit an till den näveranvändning vid byggande som historiskt varit vanlig för att skapa en vattenresistent, röttålig och värmebeständig takstruktur. I samarbete med arkitekten Per Nadén har tanken på den geografiskt rörliga byggnadskroppen tagit form i trä. Det är en arkitektonisk kropp som påminner om ett slags partytält där valet av material kan ses som ett mer hållbart alternativ till den plast och det aluminium som annars är återkommande i den här typen av konstruktion. En flyttbar rumslighet med låga trösklar som kan aktiveras i olika sammanhang och vara en plats där vi får lära känna och dela med oss av begrepp, materialkunskaper och praktiker inom bland annat slöjd och hantverk; ett tillfälle där vi kan tänka tillsammans, genom våra händer och tidigare erfarenheter och föra våra kunskaper vidare in i framtiden.
Pia Högman (f.1988 i Gävle)
är verksam som formgivare i Malmö. I relation till traditionella och lokalt förankrade hantverksmetoder utgår hennes arbetsprocess ofta ifrån ett taktilt tänkande för att söka en närhet till olika råmaterial och utveckla deras användningsområden i en hållbar designpraktik idag. Högman har sin masterexamen i möbeldesign från Den Kongelige Akademi för Arkitektur, design och konservering i Köpenhamn (2018).
Malin Lin Nordström
Febrilt famlande / febrilt famnande
Skulpturer av trä, död ved och metall
Jag går i cirklar för att komma fram till dig
Ljudverk, 30 min, del av Region Gävleborgs konstsamling
I verket Febrilt famlande/febrilt famnande möter vi en serie av skulpturer i trä och död ved. Råmaterialet till skulpturerna är insamlat under Malin Lin Nordströms många fältstudier och har en proveniens som skulle kunna leda oss vilse i några av Mellansveriges alla öar av finnskog. Här är de disparata delarna och spåren av olika livsmiljöer omsorgsfullt bearbetade, ympade och sammanfogade i ett försök att föreställa sig en annan typ av verklighet. Det är ett försök som är understött av en viss tillförsikt men som också kommer ur en förtvivlad sorg över den rubbade balansen i naturen, där döden och den döda veden, som förutsättning för biologisk mångfald, gärna städas undan och förträngs av alla löften om en evig tillväxt. Skulpturerna kan påminna om det nödvändiga i en ekologisk successionsordning där vi måste lära oss att omfamna döden igen för att inte hindra de processer där olika arter skulle kunna få en chans att återkolonisera områden som har varit utsatta för mänsklighetens störningar.
Om skulpturerna har förlorat något av sitt sammanhang så vill ljudverket Jag går i cirklar för att komma fram till dig istället bjuda med oss tillbaka ut i skogen. Här ombeds vi att bära med oss verket och uppleva det genom våra egna kroppars rörelse. Vägledda av Nordströms röst får vi möjlighet att röra oss mellan olika tider, platser och tillstånd och vi kan föreställa oss hur det måste ha varit för dem som trampade upp de första stigarna och kanske sökte sig ett hem just här. Och innan vi avviker kan vi se hur stigen förgrenar sig, hur den följer med i landskapet och rör sig framåt i en ömsesidig relation till sina omgivningar.
Malin Lin Nordström (f. 1984)
är utbildad vid Kunstakademiet i Tromsø och vid Konstfack i Stockholm. Hennes konstnärliga praktik tar sig uttryck i skulptur, installation, film, ljud, performance samt relationella och processbaserade verk som undersöker våra sätt att relatera till naturen och hur vi kan dela våra olika erfarenheter av förlust, längtan och begär.
Therése Olsson
Fenomen
Fotografi av abborrfenor i glas, stållina, del av Region Gävleborgs konstsamling
Lokal tid: Dragsjöberg
12-timmars klocka (loop), ipad
Martall, 295 år, Värmland
Borrkärna
I en tid där smältande glaciärer orsakar en stigande havsnivå och där skogsbränder gärna sprider sig i bristen på biologisk mångfald kan det vara svårt att skymta några tecken som ger sken av något beständigt. Genom förändringarna i våra klimat kan vi istället se en förskjutning i naturens fenologi, som vårens första blomning eller när flyttfåglarna ger sig av. Vi vågar sällan tro att våra väderleksrapporter skulle sakna några avvikelser alls.
Med utgångspunkt i den historiska runstaven och hur den antogs fungera som en evighetskalender över vår säsongsbetonade tillvaro intresserar sig Therése Olsson för olika tidsbegrepp och vår förmåga att läsa av och följa med i naturens skiftningar. I ett försök att blicka in i något slags framtid har Olsson sett sig om över sin egen axel och närmat sig historiska barometrar och mytologiska metoder för att observera förändringar i våra omgivningar. Hur kan vi förebåda oväder, hårda vintrar eller torrstressade sommarmånader och förbereda oss inför eventuella nödår? I verket Fenomen kan vi se hur tiden rör sig i cirklar samtidigt som den sträcker ut sig i en oåterkallelig följd; i borrkärnans skikt av förflutna årsringar och den möjliga prognosen genom svärtan i abborrens ryggfena. Genom vågrörelsen av skuret glas ser vi hur de vassa fenstrålarna upprepar sig som timslag eller månader i rummet. Och där fenans hudflikar är genomskinliga antas det tyda på ett stabilare väder, men om sikten grumlas av fläckar i huden varslar det istället om en lågtrycksbetonad och osäker framtidsbild.
Therése Olsson (f.1988)
bor och arbetar som konstnär i Dragsjöberg. I sitt konstnärskap – som ofta får sin form genom fotografi, video, skulptur och installationer av olika naturmaterial – återkommer hon gärna till de fyra elementen eld, vatten, luft och jord för att undersöka deras betydelse för våra livsvillkor. Olsson är utbildad vid Konsthögskolan i Bergen.
INFORMATION
- Fri entré
- 26 februari – 8 maj 2022
- Länsmuseet Gävleborg
- Falnandespråk
-
Falnande språk – ur Finnskogen är en samverkan mellan regionerna Gävleborg, Dalarna och Värmland samt Länsmuseet Gävleborg. Att falna – betyder att slockna, bli till aska, vissna, försvinna och dö ut.
Falnande språk syftar på hur språket – både talspråket och hantverkets/slöjdens språk – försvinner och dör ut, när sammanhanget det använts i är borta.