Vad är egentligen ett hem?
Den till synes enkla frågan som en vän ställde mig kom att drabba mig hårt. Vad gör en plats till ett hem? Och hur kan vi hantera förlusten av ett hem på grund av något hemskt som till exempel ett krig? För somliga är hemmet synonymt med trygghet, det är fyllt med varma kramar och fina barndomsminnen. Men för mig var det mycket svårt att besvara frågan; den gjorde mig orolig och ångestfylld. Till en början försökte jag bemöta den genom att hitta på saker som lät bra, jag sökte efter små detaljer i ett försök att framkalla den där platsen. Till slut valde jag att vara ärlig i stället. Det fanns nämligen en stor problematik i min relation till konceptet hem, något som sedan länge varit undertryckt men ändå fanns kvar som en obehaglig elefant i rummet. Det fanns och hade funnits en smärta som hade grott under en längre tid och vuxit starkare.

Jag valde att bemöta frågan ärligt, och smärtan som kom från det är synlig i min konst. Bilderna som finns framför er kan tyckas främmande för den som haft eller har ett eget rofyllt hem. De här målningarna synliggör i stället dem som aldrig haft ett riktigt hem och fortfarande söker efter ett. De riktar sig till dem som kämpat hårt för att behålla sina hem, men som sedan förlorat dem på grund av samhälleliga problem, katastrofer eller politik. Det här projektet är också en form av dialog med mitt eget inre barn- ett barn som var fyllt med smärta och som kände sig förbisedd. Det här är för dem som inte upptäckt eller vill kännas vid sin smärta ännu. Det här är för dem som vi alla har glömt bort men som en gång fanns. Jag vill så gärna visa dem att vi alla är förbundna med varandra, som queerpoeten Andrea Gibson skrev:

”What I know about living is that the pain is never just ours. Every time I hurt I know the wound is an echo, so I keep listening for the moment the grief becomes a window (…)”

Jag hoppas att bilderna kan fungera som små fönster för er. Att de kan hjälpa er att blicka inåt inom er själva och att ni då upptäcker att det finns andra som känner likadant som ni gör. Kanske kan den insikten en dag hjälpa oss alla att läka.

Ett stort tack till Dr. Suk-Jun Kim, som är en koreansk ljudkonstnär och elektroakustisk kompositör vid University of Aberdeen som är den som komponerat ljudet till det här projektet. Även ett varmt tack till Aya Khrbotile som har hjälpt mig med animationerna.

Sara Khayat är en feministisk grafisk designer, illustratör och konstnär från Syrien. Hon föddes i Damaskus och studerade där vid International University for Science and Technology (IUST Syria), i staden Ghabagheb. Khayats konst kretsar till stor del kring frågor om rättigheter för kvinnor, HBTQI+ och flyktingar. Med sin konst belyser och ifrågasätter Khayat normer kring genus, våld mot kvinnor och statens oegentliga hantering av olika rättsfall. Hon har arbetat med ett flertal organisationer i Turkiet, Libanon och Europa för att lyfta dessa frågor. Sedan starten av det syriska inbördeskriget år 2011 har Khayat dokumenterat och lyft de brott som sker mot mänskliga rättigheter och hon belyst situationen för de syriska kvinnorna som fängslats av regimen. På grund av sitt konstutövande och sitt samhälleliga engagemang var Sara Khayat tvungen att fly från Syrien till Turkiet år 2015. I början av år 2023 anlände hon till Sverige och blev då Gävle kommuns tredje fristadskonstnär. (ICORN guest artitst)

ICORN, International Cities of Refuge Network, är en medlemsorganisation för städer, kommuner, landsting eller regioner som arbetar för yttrandefrihet. Varje medlem i ICORN är en fristad som ger temporärt skydd genom residens för förföljda författare, journalister, bloggare, fotografer, curatorer, konstnärer, skådespelare. Residenset i Sverige är vanligtvis två år. Fristadsprogrammet skiljer sig från andra konstnärliga residensprogram på det vis att det viktigaste kriteriet vid urval inte är konstnärliga meriter utan just behovet av skydd. Det handlar om att flytta en person från en hotfull situation på en plats till en annan mer trygg plats och miljö, i vilken konstnären kan utöva sitt konstnärliga yrke bortom hot om våld och censur.

År 2015 blev Gävle kommun världens första fristad för en förföljd bildkonstnär. På så vis expanderades fristadskonceptet, som dessförinnan vanligtvis omfattat författare och journalister, till att nu även innefatta bildkonstnärer.

Varje medlem i ICORN är en fristad som ger ett temporärt skydd under en period på (vanligtvis) två år åt en hotad författare, journalist, bloggare, skådespelare eller konstnär.