Museet med tomt från ovan. Gavleån skymtar till höger.

Berättelsen om Rettigs museum som blev Länsmuseet Gävleborg

Länsmuseet Gävleborg öppnades 1940 och hette då Gävle Museum. Det kom till genom en donation från Antonie Rettig, som testamenterade en del av tillgångarna efter sig och maken John Rettig, till ett museum.

Sven Wranér var stadsarkitekt i Gävle 1933–1959 och har ritat museibyggnaden.

Länsmuseet ligger nära den tidigare hamnen, där stora segelfartyg låg i väntan på sina resor ut i världen. På läns­museets tomt fanns tidigare en segelduksfabrik. Snett över ån låg förr Norra Varvet.

I oktober 1938 lades den första grundstenen. Byggandet gick snabbt och i april 1939 hade man taklagsfest. Att andra världskriget bröt ut tycks inte ha påverkat bygget.
Svartvitt foto med ån i förgrunden och museet tomt innan bygget.
Museet från ovan.

Museibyggnaden och familjen Rettig

Historien om museibyggnaden börjar 1933. I tre generationer hade familjen Rettig tillverkat snus och tobak i Gävle, från 1809 fram till det att firman uppgick i AB Svenska Tobaksmonopolet 1915. Familjen skapade en betydande förmögenhet i tobaks-, rederi-, skeppsbyggnads- och järnbruksnäringen och kom att i tre generationer ha stor betydelse för Gävle stads ekonomiska tillväxt. Tillverkningen av tobaksvaror stiger under hela 1800-talet. Till en början tillverkade man tobak inlindad i gråpapper ”kardustobak” och snus, senare cigarrer och cigaretter. Bland märkena i Rettigska produktionen märks bl a Kronprinsen, Röda Rosen, Röda och Svarta Husaren, Tobaksproberaren, 5 blå Bröder och Gefle Wapen.
Svartvitt foto. Arbetare sittande i Rettigs tobaksfabrik.Rettigs tobaksfabrik. Cigarravdelningen​.

Antonie Rettigs testamente

Den 23 juli 1933 dör Antonie Rettig. Hon hade i sitt testamente donerat sammanlagt 1 400 000 kronor till John och Antonie Rettigs museifonder till Gävle stad. Datumet för hennes död kommer att få en stor betydelse, det kommer rentav att äventyra hela museiprojektet. Antonie Rettig dör nämligen 23 dagar för sent. Den 1 juli 1933 infördes en betydlig skärpning av arvsskatten som kom att bli nästan dubbelt så stor som man räknat med. Vid tre tillfällen under de närmaste åren ansöker man om restitution, alltså ett återkallande av den arvsskatt som gällde före den 1 juli 1933. Slutligen lyckas man få 1936 års Riksdag att besluta om att betala tillbaka 200 000 kronor. Arbetet kan börja.

Antonie Rettig skrev i sitt testamente att museet skulle vara ”ett museum för konst, konsthantverk och konstindustri”. Testamentet bestod inte bara av pengar. Familjen Rettigs egna samlingar av konst, möbler, silver och porslin skulle utgöra grunden för det nya museet. Alla dessa föremål stod nedpackade i källaren på Läroverket i sju år innan de slutligen kunde ställas ut på det nya museet.

I den rettigska donationen ingick ett tusental konst- och konsthantverksföremål. Dessa föremål blev grunden till samlingarna. I museet visades delar av den Rettigska samlingen av konst och konsthantverk, samt ytterligare ett stort antal konstverk som samlats in av Philibert Humbla.
Porträttmålningar, Antonie Rettig och John Rettig.Konsulinnan Antonie Rettig, f. von Eckermann.  John Rettig, ägare av Rettigs tobaksfabrik i Gävle och son till Robert Rettig.

Gästriklands Kulturhistoriska Förening och museiplanerna

Egentligen börjar historien om museet långt tidigare. 1862 bildas Gästriklands fornminnesförening som senare byter namn till Gästriklands Kulturhistoriska Förening. I slutet av 1800-talet börjar föreningen att diskutera planerna på att uppföra ett museum. 1911 placerades samlingarna i Stenebergsladan och 1914 uppläts några salar på Läroverket för det lilla museet.

1926 bildas Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund, detta innebar att man kunde ansöka om pengar ur de lotterimedel som fanns avsatta för att bland annat avlöna länsintendenter. Museet som kallades Gästriklands Kulturhistoriska museum levde en ganska undanskymd tillvaro och först i slutet av 1930-talet utökades samlingarna med föremål som inköptes ur Ida von Schulzenheim och Ebba Ficks allmogesamlingar.

Mer om länsmuseet föremålssamlingar
Mer om konstsamlingen

Länsintendent Philibert Humbla

1933 anställdes fil. dr. Philibert Humbla som länsintendent och intendent över Kulturhistoriska Föreningens museum. Han kom närmast från Göteborg där han arbetat på Göteborgs Konstmuseum samt doktorerat i konsthistoria med en avhandling om Kilian Zoll.

Han ansågs vara en av de skickligaste sjöfartshistorikerna i landet och hade även ett stort intresse för arkeologi. De manuskript som Humbla lämnat efter sig visar vilket brett kunskapsfält han hade. Det verkar som om han kunnat föreläsa om vilket kulturhistoriskt ämne som helst från antiken och framåt. Hans största intresse var nog ändå sjöfarten. Det hade förmodligen sin grund i att Philiberts far satte honom ombord på en båt sedan den första studietiden i Lund inte uppvisat några större resultat. På de sju haven hoppades fadern att pojken skulle växa upp. Erfarenheterna hade Philibert sedan nytta av i sjöfartsstäder som Göteborg och Gävle. Det var inte bara den moderna sjöfarten som intresserade honom.

En av hans största triumfer var fyndet och utgrävningen av Björkebåten, som idag visas i museets utställning Spår av liv.
Philibert Humbla vid sitt skrivbord.

Humbla väntar och samlar

Humbla kommer till ett litet försummat museum men med ett löfte och en förhoppning om att snart kunna vara med om att bygga ett nytt stort museum. Problemet med arvsskatten gör att han många gånger tappar tron på att museet någonsin kommer att förverkligas.

Under tiden som han väntar är han febrilt verksam i sitt stora län. Han organiserar och tigger sponsorer till inventeringar av herrgårdar, damastdukar och fornminnen. Museet i Hudiksvall byggs och ordnas. Hembygdsföreningar växer upp som svampar ur jorden och arkeologiska undersökningar utförs.

Han blir på kort tid en eftersökt föreläsare och håller föredrag i de flesta ämnen, med eller utan ljusbilder. Ofta följer hans hustru Dagmar med och uppträder med sång i anslutning till föreläsningarna. I ett brev till en kollega berättar han att han kör mer än 1000 mil om året i Gävleborgs län. På sina semestrar skriver han en avhandling om Galtabäcksbåten och ordnar på uppdrag av riksantikvarien delar av det nya Sjöhistoriska museet i Stockholm.

Humbla brinner för sin tids samtidkonst

Philibert Humbla blir även sekreterare i Gävleborgs Läns Konstförening och kämpar för att öka intresset för den moderna konsten och för att stötta unga konstnärer i länet genom att anordna utställningar i Göteborg, Oslo och Stockholm.

Humbla brinner för sin tids samtidkonst och kan genom sina personliga kontakter tigga sig till en fantastisk samling av konst för museets räkning. I ett av breven skriver han ”Folk här uppe sitter fast i Düsseldorferi och 80-tal. Det gäller att bryta ny mark för konsten helt från början. För närvarande är det som att sätta plogen i ett stenröse.” När museet invigs har han fått ihop en mycket representativ samling av samtida konst och även fyllt en del luckor i den äldre samlingen. Han skänkte även en hel del från sin privata samling.


Museet byggs

I testamentet angav Antonie Rettig även att museet skulle likna hennes systers palats i Köpenhamn, det Plessenska palatset, byggt i holländsk barockstil. Vidare skulle museet ligga i korsningen Södra Centralgatan–Södra Strandgatan. År 1938 började man bygga museet på en tomt söder om Gavleån. Stads-arkitekt S H Wranér ritade byggnaden. Den första grundstenen lades 26 oktober 1938. Samtidigt murade man in en låda, innehållande museets ritningar, urkund om museets tillblivelse, tidningar, mynt m.m., i grunden till östra flygeln. Det tog knappt två år att uppföra byggnaden.

Museets tomt

Tomten har en spännande historia, men tyvärr revs alla de kringliggande byggnaderna när museet byggdes. Antonie Rettig hade i sitt testamente skrivit, att museibyggnaden skulle ha ett fritt läge. På tomten har bl a funnits segelduksfabrik och spinnhus (uppfostringsanstalt för lösaktiga kvinnor och föräldralösa barn som fick lära sig att spinna).

Museum färdigställs under kriget

Trots krigstillstånd i Europa som medförde material- och transportsvårigheter blev man färdig i tid. Taklagsfest firas i april 1939. Ca 40 man var sysselsatta vid bygget som uppgick till en kostnad av 628 600 kr. Länsintendent Philibert Humbla, museets blivande chef, kunde nu flytta in i sin tjänstebostad i den västra flygeln tillsammans med sin fru, skådespelerskan Dagmar (f. Gille).

Museet fick flera utsmyckningar, bl a en stenrelief, Snöfrid, av Stig Blomberg ovanför huvudentrén. Blomberg hade fått uppslaget till detta verk av Viktor Rydbergs dikt Snöfrid.

Norrlandsposten skrev 7 oktober 1939: ”Det visar en yngling och en flicka i en farkost ute på havet med flickan spejande i förstäven och håret fladdrande för havets vindar. Måhända får man i detta motiv inläsa dels ett symboliskt uttryck för Gefle som sjöfartens stad, men dels också, med tanke på placeringen på ett museum, det kulturella framåtskridandet över världens oroliga hav.” När museet byggdes sattes fyra smidda räcken upp, bl a ett över huvudentrén. Räckena var, liksom museibyggnaden, ritade av stadsarkitekt Wranér och utförda av smides- och hovslageriverkstaden Jansson & Olsson. Motivet är hämtat från havets fantasivärld med fiskar, stjärnor och skutor. Vid museet placerades en skulptur, en kopia i brons av Ida Mattons Loke .     
Museitomten pålades med över 200 betongpålar – tillsammans en halv mils längd.
Under en hektisk period ordnar Philibert Humbla hela det nya stora museet med hjälp av flera personer. Konstnären Manne Östlund är en av dem som blir en viktig samarbetspartner.

Museet inreddes av Humbla. De fasta utställningarna kom att omfatta bl a konst, konsthantverk, allmoge, sjöfart och stadshistoria. De tillfälliga utställningarna var till en början endast konstutställningar. Grunden för samlingarna var familjen Rettigs donation, med bl a möbler, konst och porslin från deras hem, Kulturhistoriska föreningens allmogesamlingar, den Klintbergska samlingen samt gåvor av Hedvig Ulfsparre, Lars och Emil Matton och andra privatpersoner. Före och under byggnationen köpte dessutom intendent Humbla in föremål för att komplettera dessa gåvor. Många av föremålen som ingick i familjen Rettigs donation hade fraktats hem av familjens egna båtar. Både John och Antonie Rettig hade ett stort intresse för konst och konsthantverk.

Museet under uppbyggnad med byggställningar.

Reliefen Snöfrid på väg att hissas upp till sin plats.

Museet invigs den 29 september 1940

Ett hundratal personer var inbjudna till ceremonin, som hölls i stora salen för tillfälliga utställningar, och till den avslutande banketten på Centralhotellet. Ca tjugo släktingar till John och Antonie Rettig var närvarande. För allmänheten, som inte fick plats, placerades högtalare utanför museet. Den första konstutställningen som visades var målningar av Ecke Hedberg. Gävletidningarna bevakade med stort intresse byggnationen och invigningen av Gävle museum. 

Gefle Dagblad skrev efter invigningen:
”En strålande höstsol blänkte i Gavleåns vatten, sken på blågula dukar och glittrade i masttopparna på Briggen Gerda igår, då tiden nalkades då en gammal dröm skulle gå i uppfyllelse, invigningen av Gefle museum. Framför museet och på norra åstranden hade gefleborna samlats för att titta på sin nya, fina present och på de många och fina gäster, som vid tvådraget började vandra uppför den pampiga entrén ...”

Arbetarbladet skrev: 
”Vi skrevo historia på onsdagen, landshövdingen, borgmästaren, stadsfullmäktiges mera prominenta personligheter, en del särskilt inbjudna och så vi vanliga skattebetalare. De blågula fanorna vajade för bitande höstvind lite här och var över staden som ett mera synbart bevis på en solenn händelse och den som hade vägarna förbi vårt ännu imaginära konserthus och Murénska badhuset kunde inte undgå att se vad som var i görningen. Väl tre hundratal av stans befolkning hade vid pass 3-tiden letat sig in bakom Ålenius vedgårds gamla, dödsdömda plank för att uppleva det historiska ögonblick då grundstenen till Rettigska museet bragtes på plats. Det blev således publiksucces redan från starten för vår nya, publika byggnad, och trångt om saligheten.”

Museet kan öppna. Antonie Rettigs sista vilja blir uppfylld och Philibert Humblas visioner förverkligas.

Text
Foto från museets entré mot ån.

Svartvitt foto. Invigning i musee.Borgmästare Nils Berlin mottar hyllningar å Gävle Museums vägnar. Ecke Hedbergs målningar på väggarna.

Många människor vid invigning inne på museet.
Invigningen. Främre raden fr.v. riksantikvarie Sigurd Curman, friherrinnan Sophie Louise von Plessen (syster till Antonie Rettig), Köpenhamn, fru Anna von Rettig, Åbo överintentdenten vid Nationalmuseum Axel Gauffin samt borgmästare Nils Berlin.

Museet består – verksamheten utvecklas

1972 och 1973 byggdes museet ut och om. De fasta utställningarna förnyades och museet fick en utbyggnad på baksidan. Då var det fortfarande ett stadsmuseum.

1978 omvandlades Gävle Museum till Länsmuseet Gävleborg, med uppdrag att bedriva verksamhet i hela Gävleborgs län. 1940 arbetade 6 personer på museet. Idag är ca 40 personer anställda på Länsmuseet. Arvet efter familjen Rettig utgör fortfarande grunden, men samlingarna har vuxit och arbetssätten förändrats.



Landsantikvarier vid Gävle Museum & Länsmuseet Gävleborg

1933–1952 Philibert Humbla
1952–1953 Stig Stenström
1953–1962 Olle Källström
1962 Ingrid Swartling
1962–1963 Sune Zachrisson
1963 Maj-Britt Wadell
1963–1969 Ingemar Tunander
1969–1993 Ingemar Svensson
1987 Peder Mellander (vik)
1993 Peder Mellander (vik)
1993–1997 Anders Broberg
1997 Carl-Magnus Gagge (vik)
1997–2008 Lars Sjösvärd
2008–2012 Peder Mellander
2012–2018 Anders Johnsson
2019– Hans Öjmyr