Berättelsen om stadens samlingar och Länsmuseet Gävleborg
Länsmuseet Gävleborg öppnades 1940 och hette då Gävle Museum, men det var inte stadens eller länets första museum. Redan på 1850-talet ska ett ”Gefle museum” funnits. Det var ett naturhistoriskt museum som upprättats av Hushållningssällskapet som fått en samling uppstoppade djur och mineralier. Tack vare industrialisering och fler arbeten i städerna ökade befolkningen snabbt. Att alla skulle ges möjlighet till bildning var en del av den demokratiseringsprocess av samhället som uppstod när samhällsklasser beblandades i städerna.
Gävle arbetareförening bildades 1866 av A. P. Landin som vurmade för upplysning. Nästan 30 år tidigare hade han grundat den oppositionella tidningen Norrlandsposten och 1862 även Gestriklands fornminnesförening. Dessa två nämnda föreningar kom att bilda grunden för Länsmuseet Gävleborgs samlingar.
Gävle arbetareföreningens ledstjärnor var
”Arbete – enighet – upplysning”. I deras museum kunde man beskåda etnografiskt material, sådant som kunde berätta om kultur och natur i andra delar av världen. Vidare fanns en boksamling, myntsamling samt en samling av konserverade djur.
Medlemmarna i föreningen var i huvudsak hantverkare som motsatte sig att den gamla organiseringen för skråhantverk upplöstes i samband med frihandelns fulla intåg. Sannolikt är det denna koppling som gör att flera skråkistor och stämplar finns bevarade i dagens museisamlingar.
Fornminnesföreningen, Läroverket och Gefle museum
När Gävle stad brann gick det gamla läroverket upp i lågor och så även samlingarna. Wiberg påbörjade då ett insamlingsarbete av fynd som fanns hos bönderna ute i byarna plöjt upp på sina åkrar. Han mottog även donationer av arkeologiska samlingar från kollegor och vänner runt om i Sverige för att komplettera samlingarna.
1877 får även fornminnesföreningen köpa arbetareföreningens samlingar som för dem växt sig ohanterbara. De bildar även den nya grunden för läroverkets studiesamlingar. Fyra år senare avlider både Landin och Wiberg och föreningen hamnar i dvala. Det blir landshövding Carl Adolf Theodor Björkman som blåser liv i den igen 1887 och lyckas värva nya medlemmar. Gåvorna till föreningen kommer nu att bli av mer allmän lokalhistorisk karaktär. 1913 konstaterar man att föreningen behöver nya stadgar på grund av att så mycket sentida föremål<span”> samlats in. Här börjar också jakten på en ny museilokal. Efter stora ambitioner om ett Skansen vid Steneberg på Brynäs så landar de nya lokalerna i Läroverket. Det är vid denna tid föreningen även byter namn till Gästriklands kulturhistoriska förening.
I det nyuppordnande Gefle Museum ordnades föremålen upp i olika avdelningar. De kategoriserades i områden som: arkeologi, kyrkliga föremål samt högreståndsmiljö och allmoge. Man ville belysa geografiska skillnader och stilströmningars utveckling. Ofta samlades serier för att masseffekten skulle tydliggöra olikheter mellan socknar, städer och landskap.
Antonie Rettigs testamente
Vilka var familjen Rettig?
I tre generationer hade familjen Rettig tillverkat snus och tobak i Gävle, från 1809 fram till det att firman uppgick i AB Svenska Tobaksmonopolet 1915. Familjen skapade en betydande förmögenhet i tobaks-, rederi-, skeppsbyggnads- och järnbruksnäringen och kom att i tre generationer ha stor betydelse för Gävle stads ekonomiska tillväxt. Tillverkningen av tobaksvaror stiger under hela 1800-talet. Till en början tillverkade man tobak inlindad i gråpapper ”kardustobak” och snus, senare cigarrer och cigaretter. Bland märkena i Rettigska produktionen märks bl a Kronprinsen, Röda Rosen, Röda och Svarta Husaren, Tobaksproberaren, 5 blå Bröder och Gefle Wapen.
Länsintendent Philibert Humbla
År 1933 anställdes fil. dr. Philibert Humbla som länsintendent och intendent över Kulturhistoriska Föreningens museum. Han kom närmast från Göteborg där han arbetat på Göteborgs Konstmuseum samt doktorerat i konsthistoria med en avhandling om Kilian Zoll.
Han ansågs vara en av de skickligaste sjöfartshistorikerna i landet och hade även ett stort intresse för arkeologi. De manuskript som Humbla lämnat efter sig visar vilket brett kunskapsfält han hade. Det verkar som om han kunnat föreläsa om vilket kulturhistoriskt ämne som helst från antiken och framåt. Hans största intresse var nog ändå sjöfarten. Det hade förmodligen sin grund i att Philiberts far satte honom ombord på en båt sedan den första studietiden i Lund inte uppvisat några större resultat. På de sju haven hoppades fadern att pojken skulle växa upp. Erfarenheterna hade Philibert sedan nytta av i sjöfartsstäder som Göteborg och Gävle. Det var inte bara den moderna sjöfarten som intresserade honom.
En av hans största triumfer var fyndet och utgrävningen av Björkebåten, som idag visas i museets utställning Spår av liv.
Humbla väntar och samlar
Humbla kommer till ett litet försummat museum men med ett löfte och en förhoppning om att snart kunna vara med om att bygga ett nytt stort museum. Problemet med arvsskatten gör att han många gånger tappar tron på att museet någonsin kommer att förverkligas.
Under tiden som han väntar är han febrilt verksam i sitt stora län. Han organiserar och tigger sponsorer till inventeringar av herrgårdar, damastdukar och fornminnen. Museet i Hudiksvall byggs och ordnas. Hembygdsföreningar växer upp som svampar ur jorden och arkeologiska undersökningar utförs.
Han blir på kort tid en eftersökt föreläsare och håller föredrag i de flesta ämnen, med eller utan ljusbilder. Ofta följer hans hustru Dagmar med och uppträder med sång i anslutning till föreläsningarna. I ett brev till en kollega berättar han att han kör mer än 1 000 mil om året i Gävleborgs län. På sina semestrar skriver han en avhandling om Galtabäcksbåten och ordnar på uppdrag av riksantikvarien delar av det nya Sjöhistoriska museet i Stockholm.
Humbla brinner för sin tids samtidkonst
Philibert Humbla blir även sekreterare i Gävleborgs Läns Konstförening och kämpar för att öka intresset för den moderna konsten och för att stötta unga konstnärer i länet genom att anordna utställningar i Göteborg, Oslo och Stockholm.
Humbla brinner för sin tids samtidkonst och kan genom sina personliga kontakter tigga sig till en fantastisk samling av konst för museets räkning. I ett av breven skriver han ”Folk här uppe sitter fast i Düsseldorferi och 80-tal. Det gäller att bryta ny mark för konsten helt från början. För närvarande är det som att sätta plogen i ett stenröse.” När museet invigs har han fått ihop en mycket representativ samling av samtida konst och även fyllt en del luckor i den äldre samlingen. Han skänkte även en hel del från sin privata samling.
Museet byggs
Antonie Rettig angav i sitt testamente att museet skulle likna hennes systers palats i Köpenhamn, det Plessenska palatset, byggt i holländsk barockstil. Vidare skulle museet ligga i korsningen Södra Centralgatan–Södra Strandgatan. År 1938 började man bygga museet på en tomt söder om Gavleån. Stads-arkitekt S H Wranér ritade byggnaden. Den första grundstenen lades 26 oktober 1938. Samtidigt murade man in en låda, innehållande museets ritningar, urkund om museets tillblivelse, tidningar, mynt m.m., i grunden till östra flygeln. Det tog knappt två år att uppföra byggnaden.
Museets tomt
Tomten har en spännande historia, men tyvärr revs alla de kringliggande byggnaderna när museet byggdes. Antonie Rettig hade i sitt testamente skrivit, att museibyggnaden skulle ha ett fritt läge. På tomten har bl a funnits segelduksfabrik och spinnhus (uppfostringsanstalt för lösaktiga kvinnor och föräldralösa barn som fick lära sig att spinna).
Museum färdigställs under kriget
Trots krigstillstånd i Europa som medförde material- och transportsvårigheter blev man färdig i tid. Taklagsfest firas i april 1939. Cirka 40 man var sysselsatta vid bygget som uppgick till en kostnad av 628 600 kronor. Länsintendent Philibert Humbla, museets blivande chef, kunde nu flytta in i sin tjänstebostad i den västra flygeln tillsammans med sin fru, skådespelerskan Dagmar (f. Gille).
Museet fick flera utsmyckningar, bl a en stenrelief, Snöfrid, av Stig Blomberg ovanför huvudentrén. Blomberg hade fått uppslaget till detta verk av Viktor Rydbergs dikt Snöfrid.
Norrlandsposten skrev 7 oktober 1939:
”Det visar en yngling och en flicka i en farkost ute på havet med flickan spejande i förstäven och håret fladdrande för havets vindar. Måhända får man i detta motiv inläsa dels ett symboliskt uttryck för Gefle som sjöfartens stad, men dels också, med tanke på placeringen på ett museum, det kulturella framåtskridandet över världens oroliga hav.”
När museet byggdes sattes fyra smidda räcken upp, bl a ett över huvudentrén. Räckena var, liksom museibyggnaden, ritade av stadsarkitekt Wranér och utförda av smides- och hovslageriverkstaden Jansson & Olsson. Motivet är hämtat från havets fantasivärld med fiskar, stjärnor och skutor. Vid museet placerades en skulptur, en kopia i brons av Ida Mattons Loke .
Museitomten pålades med över 200 betongpålar – tillsammans en halv mils längd.
Under en hektisk period ordnar Philibert Humbla hela det nya stora museet med hjälp av flera personer. Konstnären Manne Östlund är en av dem som blir en viktig samarbetspartner.
Museet inreddes av Humbla. De fasta utställningarna kom att omfatta bl a konst, konsthantverk, allmoge, sjöfart och stadshistoria. De tillfälliga utställningarna var till en början endast konstutställningar. Grunden för samlingarna var familjen Rettigs donation, med bl a möbler, konst och porslin från deras hem, Kulturhistoriska föreningens allmogesamlingar, den Klintbergska samlingen samt gåvor av Hedvig Ulfsparre, Lars och Emil Matton och andra privatpersoner. Före och under byggnationen köpte dessutom intendent Humbla in föremål för att komplettera dessa gåvor. Många av föremålen som ingick i familjen Rettigs donation hade fraktats hem av familjens egna båtar. Både John och Antonie Rettig hade ett stort intresse för konst och konsthantverk.
Museet invigs den 29 september 1940
Ett hundratal personer var inbjudna till ceremonin, som hölls i stora salen för tillfälliga utställningar, och till den avslutande banketten på Centralhotellet. Ca tjugo släktingar till John och Antonie Rettig var närvarande. För allmänheten, som inte fick plats, placerades högtalare utanför museet. Den första konstutställningen som visades var målningar av Ecke Hedberg. Gävletidningarna bevakade med stort intresse byggnationen och invigningen av Gävle museum.
Gefle Dagblad skrev efter invigningen:
”En strålande höstsol blänkte i Gavleåns vatten, sken på blågula dukar och glittrade i masttopparna på Briggen Gerda igår, då tiden nalkades då en gammal dröm skulle gå i uppfyllelse, invigningen av Gefle museum. Framför museet och på norra åstranden hade gefleborna samlats för att titta på sin nya, fina present och på de många och fina gäster, som vid tvådraget började vandra uppför den pampiga entrén …”
Arbetarbladet skrev:
”Vi skrevo historia på onsdagen, landshövdingen, borgmästaren, stadsfullmäktiges mera prominenta personligheter, en del särskilt inbjudna och så vi vanliga skattebetalare. De blågula fanorna vajade för bitande höstvind lite här och var över staden som ett mera synbart bevis på en solenn händelse och den som hade vägarna förbi vårt ännu imaginära konserthus och Murénska badhuset kunde inte undgå att se vad som var i görningen. Väl tre hundratal av stans befolkning hade vid pass 3-tiden letat sig in bakom Ålenius vedgårds gamla, dödsdömda plank för att uppleva det historiska ögonblick då grundstenen till Rettigska museet bragtes på plats. Det blev således publiksucces redan från starten för vår nya, publika byggnad, och trångt om saligheten.”
Museet kan öppna. Antonie Rettigs sista vilja blir uppfylld och Philibert Humblas visioner förverkligas.
Museet består – verksamheten utvecklas
Åren 1972 och 1973 byggdes museet ut och om. De fasta utställningarna förnyades och museet fick en utbyggnad på baksidan. Då var det fortfarande ett stadsmuseum.
1978 omvandlades Gävle Museum till Länsmuseet Gävleborg, med uppdrag att bedriva verksamhet i hela Gävleborgs län. 1940 arbetade 6 personer på museet.
Idag är cirka 30 personer anställda på länsmuseet. Arvet efter familjen Rettig utgör fortfarande grunden, men samlingarna har vuxit och arbetssätten förändrats.
Landsantikvarier vid Gävle Museum & Länsmuseet Gävleborg
1933–1952 Philibert Humbla
1952–1953 Stig Stenström
1953–1962 Olle Källström
1962 Ingrid Swartling
1962–1963 Sune Zachrisson
1963 Maj-Britt Wadell
1963–1969 Ingemar Tunander
1969–1993 Ingemar Svensson
1987 Peder Mellander (vik)
1993 Peder Mellander (vik)
1993–1997 Anders Broberg
1997 Carl-Magnus Gagge (vik)
1997–2008 Lars Sjösvärd
2008–2012 Peder Mellander
2012–2018 Anders Johnsson
2019–2023 Hans Lindholm Öjmyr
2024- Leif Grundberg