Vid framställning av järn behövs stora mängder kol. Den tidigaste kolningen gjordes i gropar. Gropen fylldes med ved och täcktes sedan över. När veden tändes kolades den därför i en reducerande (syrefattig) miljö. När man började använda masugnar vid järntillverkningen behövdes större mängder kol. Det var då kolet började framställas i kolmilor. Veden kunde resas eller travas på marken i liggmilor eller resmilor. Men processen var densamma som i kolningsgroparna.
I Gästrikland finns över 5000 kolbottnar efter resmilor registrerade i fornlämningsregistret. Det är därmed det landskap i Sverige som har flest registrerade kolbottnar. Kolandet drabbade de svenska skogarna hårt. Stora delar av skogen var helt kalhuggen.
Kolningsgropar och kolmilor
I skogarna i dag finns många spår efter kolning. På sandheden på båda sidor om vägen mot Hillevik finns kolningsgropar och kolbottnar tätt i skogen. De vanligaste lämningarna är kolbottnar efter resmilor. De är runda och oftast upp till 15 meter i diameter. De kan ses som ringformade upphöjningar i marken. Under markytan finns kolrester efter milan. Kolning i resmila pågick ända fram till 1950-talet. De äldre liggmilorna är rektangulära eller kvadratiska. Ofta finns ett dike eller en så kallad stybbränna runt omkring milan. Kolningsgropar kan vara svårare att urskilja. De är gropar med fyrkantig form som brukar vara upp till fem meter breda. Omkring gropen finns en vall. Kolningsgropar ligger nästan alltid i sandig och lättgrävd mark
Bilder
