I Storberget, vid sjön Gösken söder om Hofors, har man brutit järnmalm sedan medeltiden. Först i öppna dagbrott och senare i allt djupare schakt och längs långa gruvgångar. I ett brev från 1363 klagar kung Albrekt av Mecklenburg över att bergsmännen inte betalar skatt för brytning ”uti de urgamla gruvorna på stora järnberget”.
Gruvan i Storberget är kanske en av de mest fascinerande av Järnrikets många sevärdheter. Öppningen leder genom den så kallade stollgången, en 265 meter lång tunnel in i berget. Järnmalmen forslades ut genom stollgången och grundvattnet leddes bort samma väg. Tunneln och gruvhålen bröts genom så kallad tillmakning. Berget hettades upp med hjälp av eld. Malmen blev då spröd och kunde huggas loss för hand med hackor och spett.
Malmbrytningen i besöksgruvan upphörde redan på 1880-talet. Runt 1920 gjordes under en kort tid ett nytt brytningsförsök. Storbergets sista gruva var Vingesbacke, som lades ner 1980.
Bilder
