Livet på bruket
Bebyggelsen vid järnbruken
De första järnbruken etablerades under 1600-talet. Till en början bodde flertalet av de som arbetade vid bruket i backstugor och torp i skogen. Man arbetade i skift och vilade mellan skiften.
Bruksmiljöerna kom under 1700- och 1800-talen att bli allt mera systematiskt ordnade efter byggnadernas funktioner. Arbetarbostäderna låg efter en bruksgata och herrgården lite mera avskilt. Arbetarbostäder bestod oftast av bara ett rum och kök med vedbod och dass i närheten. Inom området fanns även uthus, jordkällare och ladugårdar. Runt bebyggelsen fanns odlingar och det var vanligt att det i lönen även ingick en bit odlingsmark. En del av lönen betalades i forma av matvaror och utsäde.
Byggnadernas placering
Eftersom vattenkraften var en förutsättning för driften av masugnar och smedjor placerades järnbruken vid vattendrag. Huvudbyggnaden eller herrgården kunde ligga mera avskilt, ofta i slutet av bruksgatan. Brukspatronen ville kunna övervaka arbetet. Under mitten av 1800-talet kom nya ideal då man istället strävade efter att placera herrgårdsbyggnaden i en vacker omgivning med exempelvis en engelsk park och lusthus.
Självhushållande samhälle
Bruken fungerade ofta som självhushållande samhällen. Man bedrev både skogsbruk och jordbruk. Kring bruket arbetade många med kolning, transporter av malm, kol och järn. Det gjorde att det fordrades betydligt större arbetskraft än själva järnframställningen krävde.
Bruken hade oftast ett socialt ansvar. Det kunde till exempel finnas skola med undervisning för barnen och en läkare knuten till bruket. Det fanns även en ersättning, kallad GRATIAL, som betalades ut till pensionerade arbetare och änkor. Den utgjordes av en mindre summa pengar, fri bostad och ved.
Kvinnliga brukspatroner
Brukspatronen bodde med sin familj i herrgården och styrde enväldigt arbetet på bruket. Det förekom också kvinnliga brukspatroner. De beskrevs som kompetenta affärskvinnor. Ett par exempel är Brita Behm på Axmar bruk, även kallad Järn-Brita och Catharina Bröms på Wij herrgård i Ockelbo som benämndes ”Nådig frun på Wij”.
Alla visste sin plats, även barnen
Järnbruket fungerade som ett miniatyrsamhälle där alla visste sin plats. Att barnen arbetade var självklart. Att passa yngre syskon, vakta djur och rensa ogräs var en självklarhet. Men det behövdes också exempelvis kolpojkar i smedjan och masugnen. Masmästaren ansvarade för masugnen och arbetet som utfördes där. Mästersmeden hade en speciell ställning bland arbetarna. Han var arbetsledare och ytterst ansvarig för järnets kvalité. Arbetet i smedjan pågick dygnet runt. Det var ett tungt arbete i den miljö med högt ljud och stark hetta som smedjan utgjorde. Man arbetade i tvåskift med arbetspass på fem eller sex timmar och med lika lång vila mellan passen. Många barn fick också gå i lära hos smederna.
Arbetsfördelning
Vid bruken var arbetsfördelningen mellan kvinnor och män tydligt åtskild. Männen var specialister som kunde jobba i smedjan eller vid masugnen. Kvinnornas arbete gällde däremot allt som fick familjen att fungera. De arbetade med såväl hemmets skötsel, matlagning och barn som jordbruk och djurhållning. Vid bergsmännens hyttor arbetade däremot kvinnor och män tillsammans. Bara jobbet i själva hyttan utfördes uteslutande av männen.
Arbete med kol och malm
Det krävdes tillgång på järnmalm och stora mängder kol, både till masugnen och i smedjan, för att bruket skulle fungera. Flera arbetsuppgifter var också kopplade till hanteringen av kol och malm. Flertalet bruk byggdes där det fanns bra tillgång på vattenkraften. Det gjorde att frakter av kol och malm var betydande. Många bönder var skyldiga att kola och betala sitt arrende till bruket i form av kol. Andra kolare bodde längre bort och kom till bruket som kontraktsanställda. Den malm som fraktades till bruket måste krossas innan användning, till en början var det kvinnornas och barnens arbetsuppgift.
