Hedvig Ulfsparres textilsamling
Samlingen består av nästan 10 000 textilier. En stor majoritet av textilierna kommer från hemslöjdsrörelsen, men här finns också konstnärlig textil av Märta Måås-Fjetterström (nästan femtio föremål), Annie Frykholm, Ellen Ståhlbrand och Maja Sjöström med flera.
Samlingen skapades mellan åren 1909 och 1963 av Hedvig Ulfsparre (1877–1963) men med kapital från disponent Per Eriksson vid Hofors bruk i Gästrikland. Hedvig, som var utbildad Röda Kors-sköterska, var anställd som värdinna på herrgården i Hofors där både hon och Per Eriksson bodde fram till hans död 1928. Hedvig och Per var aldrig ett par, men Hedvig ärvde ekonomiska tillgångar och den av Per nyinköpta Kungsgårdens herrgård i Sandvikens kommun, dit hon flyttade och levde fram till sin död. Deras gemensamma intressen var hembygden, antikviteter – och hemslöjdsrörelsen. 1912 är hon med och grundar Gästriklands hemslöjdsförening, och hon anlitar Thyra Grafströms ateljé på Nordiska kompaniet till herrgårdens nya inredning 1909-1911. Under hela sitt liv är hon engagerad i hemslöjdsrörelsen såväl som en mycket stor kund i dess butiker.
Vid hennes död donerades många av hemmets möbler till Länsmuseet Gävleborg, medan textilsamlingen så småningom togs emot av Nordiska museet. De visade delar av samlingen i Högbo Textilmuseum, Sandviken, från 1984 till 2004, då museet stängdes. År 2005 donerade Nordiska museet hela samlingen till Länsmuseet Gävleborg där den nu visas i två basutställningar, Smaken & kapitalet och Textila mönster & tekniker. Dessutom finns Hedvig Ulfsparres arkiv, boksamling och många möbler i länsmuseet samling.
Hedvig Ulfsparre kommer till Gästrikland
Hedvig Ulfsparre (1877–1963) föddes i en adlig familj i Helsingborg 1877. I början av 1900-talet utbildade hon sig till Röda Kors-syster i Stockholm, inte helt ovanligt för unga adelsfröknar på den tiden.
År 1904 kom Hedvig Ulfsparre till Hofors herrgård och bruksdisponent Per Eriksson. Han behövde en sjukvårdskunnig person vid sin sida då han nyligen genomgått en blindtarmsoperation. Hedvig var också konvalescent efter en lunginflammation och blev förmodligen inbjuden till hans hem för rekreation. En gemensam läkare förde dem samman. Som bruksdisponent hade Per Eriksson en omfattande representation på herrgården. Med Hedvigs bakgrund, kulturhistoriska intressen, utbildning och goda smak anade han förmodligen att Hedvig skulle bli lämplig som herrgården framtida värdinna. Hon ”trifvdes från första stund” och blir liksom bara kvar, vecka efter vecka, månad efter månad …
Hedvig och Per var inte gifta utan deras relation byggde helt på vänskap. Det var stor ålderskillnad mellan de båda, 26 år. För Hedvig Ulfsparre var Per Eriksson mer som en fadersgestalt. Hon kallade honom ”farbror Per” eller ”brukspatron”. Han stödde hennes intresse för kultur- och föreningsliv samt hennes engagemang i hemslöjdsrörelsen. Själv var han mycket intresserad av antikviteter och konst, även textil. Så kom det sig att pengar från järnframställningen i Hofors indirekt gjorde det möjligt för Hedvig att bygga upp Sveriges största privata textilsamling.
Med pengar från järnet
Per Eriksson (1851–1928) anställdes av familjen Wallenberg 1890. Hans uppgift var att göra Hofors bruk framgångsrikt – och det lyckades han med.
Hedvig Ulfsparre och Per Eriksson spelade en stor roll i det tidiga 1900-talets sociala, ekonomiska och kulturella liv i Gästrikland. Hon kom att företräda den nationalromantiska rörelse som ville rädda det gamla – han företrädde den framåtblickande industrin.
Sverige hade befunnit sig i en brytningstid ett tag när Hedvig Ulfsparre anlände till Hofors 1904. Landet förvandlades i allt snabbare takt från ett bondesamhälle till en industrination. Industrins hjul snurrade allt snabbare och man kunde lätt följa förändringarnas vindar. Var det bra eller var det dåligt? Mångas blickar riktades bakåt mot 1800-talet.
Hedvig började samla
Hedvig Ulfsparre blev alltså kvar på Hofors herrgård. Hennes första stora utmaning som värdinna var att ansvara för den genomgripande renoveringen av herrgården åren 1909–1911. Det gamla brunmurriga från det sena 1800-talet skulle bort. Den ljusa, gustavianska stilen skulle plockas fram igen och blandas upp med 1910-talets accessoarer, nationalromantisk hemslöjd, antika möbler och konstnärliga heminredningstextilier. Hemmet blev en arena för det goda livet. Med smak och kapital var det möjligt att skapa.
Det var nu hennes samlande tog sin början på allvar, allt i tidens goda smak och kvalitet. Det blev en passion.
Under det tidiga 1900-talet startade många ”rörelser”. Hemslöjdsrörelsen, den med stort H, blev en folkrörelse som ville rädda det gamla som höll på att gå förlorat. Det gällde ju att mobilisera alla krafter mot det ”fula massproducerade” från industrin och i stället söka förebilder och trygghet bland äldre föremål och hantverkskunnande.
Generellt kan påstås att Hemslöjdsrörelsen bars upp av intellektuella kvinnor ur de övre samhällsskikten medan den samtida hembygdsrörelsen attraherade män ur samma klass. Kvinnan företrädde det mjuka formbara – textilier och heminredning, mannen det hårda – verktyg och husbyggnation.
Hedvig Ulfsparre, en av pionjärerna
Hedvig Ulfsparre var en av pionjärerna i den framväxande Hemslöjdsrörelsen, både lokalt och nationellt. Med sin bakgrund, sin position och sina intressen var hon självklar. Hon var med och bildade Gästriklands Hemslöjdsförening år 1912.
Det var det sena 1800-talets ”formfrossa” som var det största hotobjektet i hemslöjdsrörelsen. Man kunde inte förlika sig med att alla tidigare stilar så hämningslöst blandades ihop och blev till förlagor för nya produkter som industrin snabbt och elegant spottade fram. Föremål som ofta saknade funktion, var billiga och bara var ”till lyst”.
Hemslöjdsrörelsens pionjärer vurmade för det ”ortstypiska.” Med sådana glasögon på näsan kunde man knappast se att vissa mönster endast slagit rot hos oss, att det snarare handlade om en universell mönsterskatt på en jordenruntresa. Många ”sanningar” om vårt kulturarv slogs fast, till exempel att inspirationen till de folkliga textiliernas mönster fanns att söka i den gästrikländska naturen …
