Joe Hill – martyren från Gävle

Joe Hill var mannen
som lämnade Gävle och blev världsmedborgare
som diktade kampsånger för lönearbetare i USA
som dömdes för mord och sköts till döds
som sågs som en martyr av arbetarrörelsen
som fick den största begravningen i Chicagos historia
som inspirerat Bob Dylan och John Lennon
Joe Hill var mannen
som aldrig dog.

Joel Hägglund från Gävle utvandrade till USA, där han anslöt sig till fackföreningsrörelsen. Han skrev sånger under namnet ”Joe Hill”, som genast blev populära.

1914 anklagades Joe Hill för mordet på en före detta polisman. Hill nekade och rättsfallet fick ett enormt genomslag i pressen. Den amerikanske presidenten och kända kulturpersonligheter begärde en ny rättegång. När Joe Hill avrättades den 19 november 1915 hade han redan nått ikonstatus.

Var Joe Hill oskyldig? Varför berättade han inte hela sanningen? Ville han bli en martyr för sin organisation?   

Joe Hill, Interiör från utställning - visar skyttegravskrig - Länsmuseet Gävleborg
Materialet om Joe Hill har tagits fram i samband med utställningen "Joe Hill - Martyren från Gävle" som länsmuseet producerade i samband med hundraårsminnet av Joe Hills död.

Utställningen berättade om myten och människan Joe Hill, vars liv och musik inspirerat artister som Bob Dylan, John Lennon och Bruce Springsteen, och om den stad som formade honom.

Utställningen visades på Länsmuseet Gävleborg 14 mars–6 september 2015. Utställningen visades även i omarbetat skick på Sveriges Fängelsemuseum, på Ljusdalsbygdens Museum samt i en miniversion på den Internationella Exil Film Festivalen i Göteborg under 2015–2016.

Utställningsproduktion: Länsmuseet Gävleborg
Curator: Anders Wesslén, Länsmuseet Gävleborg.

Länk till bilder från länsmuseets utställning "Joe Hill - Martyren från Gävle. »

Joe Hill, en kort biografi

”Jag är en världsmedborgare och jag är född på planeten Jorden. Den exakta plats där jag först såg dagens ljus är av så ringa betydelse, att den inte är värd några kommentarer”, säger Joe Hill i ett brev till en vän, skrivet den 30 september 1915. Han hade mindre än två månader kvar att leva.

Det skulle dröja länge, nästan 40 år, innan hans ursprung blev allmänt känt. Vem var egentligen Joe Hill?
Joe Hill, Joel Hägglund, familjen Hägglund ca år 1890 - Länsmuseet Gävleborg
Bilder: "Joe Hill", Joel Hägglund, Familjen Hägglund ca 1890.

Platsen där han först såg dagens ljus var den livliga hamnstaden Gävle. Han föddes som det tredje barnet i familjen Hägglund den 7 oktober 1879, och döptes till Joel Emanuel.

Föräldrarna Olof och Catarina bestämde sig för att flytta från Catarinas släktgård på Söder till en egen fastighet. Olof Hägglund lånade 2 000 kr från Sparbanken och köpte en gård belägen på Nedre Bergsgatan 28. Hans trygga anställning som konduktör vid Gävle-Dala järnväg gjorde lånet möjligt. För att klara avbetalningarna måste två rum och kök hyras ut.

Joe Hill-gården

Bostaden, som idag är Joe Hill-gården, låg alldeles nära Betlehemskapellet, Gävles största samlingslokal. När kapellet invigdes år 1880 lyssnade 5 000 människor till Paul Peter Waldenströms predikan. P. P. Waldenström hade ett par år förut grundat Svenska Missionsföreningen. Han fick två trogna anhängare i Olof och Catarina Hägglund.

Joel växte upp i ett hem präglat av gudstro, sång och musik. Själv besökte han helst Frälsningsarmén, där han blivit förtjust i några av de äldre flickorna. Han satt i deras knä medan de sjöng för honom. Melodierna använde han sedan för att göra småelaka visor om sina syskon, eller om den mat som lades upp på hans tallrik. Joel var petig och sade sig hitta spår av gamla skoskulor i potatismoset. Han spelade ofta och gärna på en ålderdomlig pumporgel, kallad ”Dubbelörnen”. Orgeln hade fadern köpt in och renoverat.

Sent på året 1886 råkade Olof Hägglund ut för en arbetsplatsolycka. Händelsen inträffade i samband med ett växlingsarbete vid Korsnäs station; Olof stöttes omkull och släpades efter ett lok. Han repade sig tillfälligt, men fick inre blödningar. Efter ett helt år av smärtor, och av skamkänslor över att han låtit olyckan ske, var han tvungen uppsöka Gävle lasarett. Olof Hägglund opererades men vaknade aldrig ur narkosen.

Joel var åtta år och redan faderlös. Mer än två decennier senare skulle han under namnet Joe Hill skriva en sång om en lokförare som liksom fadern omkom i en järnvägsolycka.

Familjen Hägglund hade förlorat sin huvudsakliga försörjare. Olof Hägglunds änka och sex efterlämnade barn måste klara sig på 225 kronor årligen, en fjärdedel av den tidigare inkomsten. Vissa dagar fanns ingen mat i hemmet. Då kunde något av barnen släpa hem en övergiven potatissäck, som han eller hon funnit på gatan. Det dragiga huset, och bristen på bränsle, innebar att vinternätterna blev extra kalla. Catarina satte tumvantar på barnen när det var läggdags.

Joels farmor tog dödsfallet särskilt hårt, och hennes beteende förändrades. ”Hille-Kajsa”, som hon kom att kallas, vandrade de drygt fem kilometerna från sin lilla stuga i Forsby, Hille socken, söderut in till Gävle. Hon ställde sig i ett gathörn där hon läste högt ur Bibeln och klagade över all världens elände. Gatpojkarna slängde småsten efter henne. Hon gick till motattack med bestraffande bibelcitat. Till slut blev hon intagen på Hille fattiggård, men hon fortsatte sina vandringar till staden.

Den 29 april år 1892 avslutade Joel sin skolgång, vid tolv års ålder. Hans betyg var inget märkvärdigt; han fick det näst högsta i uppförande, rättskrivning och teckning. Han hade svårare för biblisk historia, och när han konfirmerades blev betyget C i kristendomskunskap. Han lärde sig aldrig att lyda Gud och överheten, berättade hans syster Ester på ålderns höst.

Bröderna Hägglund blev med tiden mindre benägna att följa sin mor till Betlehemskapellet. Istället gick de till Arbetareföreningens lokal på Nygatan 24, eller till Sjömanskyrkan, där bröderna Hägglund tog kurser i engelska, målning och musik. Språkkurserna anordnades i regel av Kristliga Föreningen av Unga Män, KFUM, som bildats i Gävle år 1890. Ett resultat av Joels måleri hänger idag på Joe Hill-gården. Målningen visar den gamla, sedan länge rivna bron över vattenfallet vid Tolvfors bruk i utkanten av Gävle. (Sannolikt har han använt sig av ett fotografi som förlaga.)
Tolvforsfallen i Gavleån, målning tillskrivet Joel Hägglund - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Tolvforsfallen i Gavleån. Målning tillskriven Joel Hägglund.

Joel tillägnade sig grundläggande musikkunskaper, lärde sig att läsa noter och att arrangera egna stycken. Folkkonserterna i Arbetarföreningens lokal besökte han så ofta han kunde. Det hände att han själv höll konsert. Särskilt minns en barndomsvän när Joel i samband med aftonunderhållningen på fiol framförde Åses död av Grieg. Hans syster Ester, sedermera gift Dahl, berättade att han ofta syntes sitta och spela vid pianot på ett café på Södra Kungsgatan 8. Gästgivaregården, som snart blev den populära Godtemplarträdgården, låg ungefär där café Lido ligger idag. Han utvecklades till en multiinstrumentalist, som kunde spela piano, gitarr, fiol, dragspel och banjo.
”En sak måste man komma ihåg. Joe Hill, som man nu känner honom, föddes i Amerika. Som yngling var han inte något av det han senare blev. Han visade aldrig något intresse för arbetarrörelsen. De äldre bröderna brukade gruffa om dåliga löner, men aldrig Joe Hill. Han tog liksom ingenting på riktigt allvar.”

Ester Dahl, född Hägglund, om sin storebror.

Sjukdom och uppbrott

Som tonåring arbetade Joel Hägglund som maskinist i en lådfabrik, som eldare vid badhuset i Stadsträdgården och vid en ångkran i Gävle hamn, där lillebror Ruben höll i spakarna. Medan Joel arbetade i ett repslageri drabbades han av en hudsjukdom, som visade sig vara tuberkulos.
Operation på Serafimerlasarettet i Stockholm, år 1898 - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Operation pågår. Serafimerlasarettet i Stockholm år 1898. Källa: Nordiska museet.

Mellan besöken på lasarettet satt han ensam på sitt rum och spelade fiol, trots att stråkarmen var bandagerad.

Tuberkulosen förvärrades – Joel måste resa till Stockholm för att undergå en alternativ ljusbehandling. Han tog ströjobb för att bekosta sina besök hos doktor Tage Sjögren och hyrde in sig på Västerlånggatan 10 strax bakom det kungliga slottet. Joel skrev hem till Catarina och syskonen, men dolde sin utsatthet bakom skämt.

Tuberkulosen angrep underarmen, näsan och körtlarna. Operation krävdes, och Joel lades in på Serafimerlasarettet. På uppdrag av Catarina uppsöktes den svårt sjuke sonen av en barndomsvän, som fann honom bandagerad kring hela huvudet. Endast ögonen och munnen syntes.

Förändrad både till det yttre och till det inre återvände Joel efter två år till Gävle. Han hade ärr i ansiktet, i nacken och på armarna. Brosk och skinn hade skurits bort från näsan, vars ena vinge nu var papperstunn. Lungorna hade dock klarat sig från angrepp, vilket förmodligen räddade hans liv.

Sorgerna var långt ifrån över. Joels mor Catarina drogs med svåra krämpor i ryggen, och i likhet med sin bortgångne man vägrade hon att uppsöka läkare förrän det var försent. Hon somnade in år 1902, vid 57 års ålder.

Syskonen sålde fastigheten på Nedre Bergsgatan och betalade de kvarvarande skulderna. Hemmet var upplöst. Syskonen hade var och en drygt tusen kronor.

Joel och storebror Paul beslutade sig för att lägga pengarna på biljetter till USA, frihetens och möjligheternas land. De drogs alltså med i den sista stora vågen av USA-emigranter. Varje år utvandrade mellan 20 000 och 30 000 svenskar. Efter att ha förlorat en tre månader gammal dotter flydde Paul sitt olyckliga äktenskap och lämnade bakom sig en son. Varken hans egen eller hustruns släkt skulle förlåta honom. Joel ansågs medskyldig som följde sin bror.
Joel, Paul och Efraim Hägglund - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Bröderna Joel och Paul Hägglund strax innan avresan till USA.
De lät sig fotograferas tillsammans med storebror Efraim, alla tre iförda yviga lösmustascher. Joel sitter längst ner till vänster.


Bröderna Hägglund vinkade av sina systrar på järnvägsstationen och for till Göteborg, varifrån de skulle ta klivet ut i det okända. Här träffade de som hastigast storebror Efraim, som alltså var äldst i syskonskaran,
Wilsonångaren lättade ankar – Sverige försvann bakom horisonten. Första anhalt var Hull på den brittiska ostkusten. Bröderna hoppade på tåget mot Liverpool, huvudterminalen för den transatlantiska överfarten. Resan fortsatte med det moderna atlantfartyget Saxonia. Paul och Joel sjöng, åt god mat, höll en konsert ombord där de spelade piano och fiol.

De anlände till New York den 28 oktober 1902. Det var inte självklart att Joel skulle få stanna: man skickade nämligen hem kroniskt sjuka – tuberkulosen var sannolikt inte helt botad. Han sysslade med lite av varje för att tjäna sitt uppehälle, precis som han hade gjort i Gävle efter faderns bortgång. Det första året rengjorde han spottkoppar och sopade golven på krogar i New York City. Sedan fick han nog, tog farväl av Paul och for västerut. De skulle aldrig mer ses.

Joel stannade till i Chicago, fick jobb i en maskinverkstad men sparkades när han försökte bilda en fackförening. Han drog vidare, hamnade i North Dakota, där han staplade halmbalar, slet ont i Colorados koppargruvor, lade räls i Nevada och plockade äpplen på odlingar i Kalifornien. Han sammanträffade med andra utvandrare från Gävle i delstaten. Det fanns omkring 15 000 svenskar i Kalifornien. Joel var nära att omkomma i den stora jordbävningen i San Francisco år 1906, som raserade hela 30 000 hus. Han blev nästan ihjälklämd, deltog aktivt i räddningsarbetet och rapporterade hem om ödeläggelsen i Gefle Dagblad.
Katastrofen i San Franscisco, urklipp från Gefle Dagblad 16 maj 1906 - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Tidningsurklipp från Gefle Dagblad 16 maj 1906.

Klicka här för att läsa hela artikeln.

Joel Hägglund blir Joe Hill

Han hade lämnat Gävle för att bygga ett bättre liv på andra sidan Atlanten. Men orättvisorna, skillnaderna mellan rika och fattiga, var ännu större i Nordamerika, jobben smutsigare, klimatet på sina ställen lika kärvt. Han var dessutom helt ensam, men fann inom kort en sorts familj bland industriarbetarna. Han fick gehör för sina fackliga idéer och anslöt sig till The Industrial Workers of the World - IWW - och blev en så kallad ”wobbly”. Organisationen verkade för de allra mest utsatta och outbildade arbetarna.

IWW ville införa självförvaltning vid arbetsplatserna, det vill säga: gräsrotsdemokrati. Arbetarna skulle fatta alla beslut kollektivt och välja tillfälliga, utbytbara chefer. Auktoriteter lyste med sin frånvaro. Man drev konceptet ”One Big Union”, som handlade om att alla typer av löntagare skulle förena sig i en enda organisation.

Högkvarteret fanns i Spokane, Washington, dit immigranter strömmade i jakten på arbete. Outbildade arbetare lockades att köpa jobb av tvivelaktiga agenter, så kallade hajar. IWW bekämpade dessa ”jobbköp”.

I Spokane, och senare i Fresno, Kalifornien, kämpade fackföreningen för sin rätt att hålla möten på allmän plats. Deras taktik visade sig bli en framgång.

En wobbly iförd röd halsduk steg upp på en trälåda och utropade: ”Arbetskamrater och vänner!” Efter dessa ord brottades talaren ner av en poliskonstapel och fördes bort. Näste man steg upp, yttrade de fyra orden men blev genast bortplockad. Samma sak upprepades om och om igen. Ibland räckte inte antalet poliser till – den oförberedde talaren blev efter inledningsfrasen alldeles tyst, häpen över att få stå kvar.

Samtliga wobblies krävde en egen rättegång. Det dröjde veckor, kanske månader, innan de ställdes inför rätta och hamnade bakom lås och bom. Burfåglarna plågades av smuts och trängsel. Några av dem släpptes efter domstolsförhandlingen – de hade nämligen inte brutit mot någon befintlig lag. Dessutom var fängelserna sprickfulla.

I Fresno blev demonstranterna misshandlade av en beväpnad pöbel medan polisen medvetet höll sig undan. Pressen uppmärksammade händelsen, och slutligen släpptes resten av IWW:s fängslade medlemmar. Man hade, åtminstone tillfälligt, uppnått rätten att få tala fritt på gator och torg.

The Industrial Workers of the World hade även en motståndare i Frälsningsarmén, som under torgmöten försökte dränka det politiska budskapet med sång och musik. De religiösa musikanterna misslyckades fullständigt: IWW-demonstranterna satte sin egen text till Frälsningsarméns melodier och sjöng istället ut sitt budskap, och Frälsningsarméns musikkår blev därigenom ofrivilligt organisationens kompband.
”En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång, men en sång lär man sig utantill och upprepas om och om igen.”

Joe Hill

Joe Hill - textförfattare

Joel Hägglund antog namnet Joseph Hillstrom. Inom den egna rörelsen blev han sedermera känd som Joe Hill - en hänsynslös organisatör, illustratör och textförfattare. Joe Hill skickade in sina låttexter och teckningar till fackföreningens egen tidning – The Industrial Worker. Genom den tidningen, liksom den lilla röda sångboken, blev han känd: sångerna hördes snart över hela USA i samband med demonstrationer för yttrandefrihet, drägliga löner och bättre arbetsförhållanden.

Själv var Joe Hill aktiv i flera strejker och högljudda gatumöten. Han deltog även i inbördeskriget i Mexiko, där bland annat socialister försökte störta diktatorn Porfirio Díaz. Det är dock osäkert om han hörde till de stridande. Joe Hill hade ingen militär vana sedan han frikändes från värnplikten på grund av sin tuberkulos. Hursomhelst blev Mexikoäventyret ett pinsamt misslyckande för IWW-rebellerna: de hade tagit sig vatten över huvud och förlorade många unga män i kriget mot betydligt bättre tränade soldater.
IWW-rebeller i mexikanska inbördeskriget år 1911 - Länsmuseet Gävleborg
Bild: IWW-rebeller i det mexikanska inbördeskriget år 1911. Källa: Labadie Collection, University of Michigan Library.

Joe Hills fackliga arbete och politiska kamp gjorde honom rik på både vänner och fiender, men knappast på pengar. Naturligtvis måste han försöka tjäna sitt uppehälle. Detta försvårades dock av hans rykte som fackföreningsman. Vid åtminstone ett tillfälle greps han för lösdriveri och hotades av utvisning, det skedde i San Pedro, Los Angeles.

Vid pianot i en sjömanskyrka i San Pedro skrev han sin första kända visa – ”Casey Jones The Union Scab”. Året var 1911 och en landsomfattande strejk pågick för fullt bland USA:s järnvägsarbetare. IWW underblåste strejken eftersom den syftade till en sammanslagning av fackföreningar - helt i linje med devisen ”One Big Union”. South Pacificjärnvägen hörde till de strejkandes motståndare, en bläckfisk till företag med armarna kring stora delar av södra Kalifornien. SP-linjen forslade strejkbrytare till San Pedros järnvägsverkstäder.

Som så ofta utgick Joe Hill från en redan berömd sång, denna gång en hyllningssång tillägnad lokföraren Casey Jones, en amerikansk folkhjälte.

Casey Jones hade dött elva år tidigare i samband med en svår tågolycka, där han räddade passagerarnas liv till priset av sitt eget. Den modige lokföraren omkom på ungefär samma sätt som Joe Hills egen far. Joe Hills lyckliga barndom tog slut i och med faderns dödliga järnvägsolycka – han tvingades ut i kylan, måste bidra till hushållskassan och se sin ensamstående mor slita ut sig. Bitterheten, eller ilskan, oavsett var den kom från, riktades nu mot Casey Jones.

Casey Jones i ett lok - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Casey Jones i loket. Fotograf: J. E. France. Källa: The Bruce Gurner Collection, Water Valley Casey Jones Railroad Museum.​

Joe Hill använde Casey Jones öde som ett exempel på vad trohet till stora företag kunde leda till, och vad den kunde innebära för yrkesbröder och arbetarfamiljer. I sången skickas folkhjälten ända ner i helvetet. Den blev genast enormt populär bland de strejkande industriarbetarna, som lät trycka upp den i kortleksformat, och inom kort spred den sig till de brittiska öarna.

Joe Hill var en av de första medlemmarna i San Pedros lokalavdelning som han förblev trogen i resten av sitt liv. Totalt sett hade organisationen omkring 50 000 medlemmar år 1912. Men antalet ökade snabbt, trots de amerikanska myndigheternas allt hårdare tag mot vänstergrupper från tiden för första världskriget och framåt. Tio år senare hade medlemsantalet blivit dubbelt så stort. I mitten av 1900-talet blev IWW terrorstämplat; dess medlemmar förföljdes av reaktionära styrkor under den så kallade ”röda skräcken”.

Det starkaste fästet fanns i nordvästra USA, och i dessa trakter hittar vi arbetarsångaren Joe Hill sent på året 1913, eller närmare bestämt: i mormonstaten Utah och dess huvudstad Salt Lake City.

Bland vänner och fiender i Utah

Efter att ha arbetat i en silvergruva och efter en längre sjukhusvistelse reste han runt och besökte svenska familjer, hos vilka han spelade och sjöng. Joe Hill umgicks framförallt med sjömannen Otto Appelquist, född i Helsingborg, som han hade träffat i San Pedro. De ska ha varit förtjusta i samma kvinna – den unga Hilda Erickson. Appelquist såg ut att dra det längsta strået, men hans förlovning med Hilda slogs upp.

Joe Hill och Otto Appelquist hyrde ett rum hos bröderna Eselius i Murray City, en arbetarförort till Salt Lake City. Familjen Eselius härstammade från Värmland och hade lockats över till USA av mormonska missionärer.

Hundratusentals svenskar utvandrade på grund av svält och usla förhållanden men många hade också gått i landsflykt på grund av religiöst förtryck. I det fattiga, enhetliga Sverige, där staten och kyrkan länge var ett, hade mormonska missionärer mött starkt motstånd och blivit förföljda. I Utah blev förhållandet på sätt och vis det motsatta: mormonerna i Utah var allt som oftast avogt inställda till de svenskar som inte bekände sig till deras tro. IWW-medlemmar var ännu mindre välkomna, eftersom de stött den stora järnvägsstrejken. Denna strejk hade inneburit en stor framgång för fackföreningen och på samma gång ett stort bakslag för företagsledarna i Utah, som nu svor att köra ut varenda socialist.

På ett café i Salt Lake City blev Joe Hill igenkänd av en kvinna. Kvinnan visade sig vara en barndomskamrat från Gävle – Maria Johansson. Joe Hill uppvaktade henne med en present, och efter julhelgen besökte han Maria i hennes hem. Det blev en kväll av musik och sång. De stämde en andra träff, som var tänkt att äga rum den 10 januari.

Misstänkt för mord

Efter klockan elva på kvällen lördagen den 10 januari ringde Joe Hill på hos doktor Frank McHugh i Murray City. Männen var bekanta sedan tidigare. Doktorn släppte in Joe Hill, som sjönk ner på soffan, fullkomligt utmattad. Blod rann från ett färskt skottsår i bröstet, på vänster sida.

Joe Hill påstod att han grälat med en vän över en kvinna, att han slagit ner vännen, som i svartsjukt raseri dragit fram en pistol och skjutit honom i bröstet. Något mer ville han inte avslöja, bara att han inte hyste något agg mot skytten, som dessutom ångrat sig direkt. Joe Hill menade att de båda två var lika mycket ansvariga för det inträffade. Kvinnans namn har förblivit en hemlighet.

Doktorn klädde av sin patient och upptäckte att denne bar en revolver i ett axelhölster. Patienten spottade blod, smärtan var oerhörd, men bedömdes inte behöva sjukhusvård. Istället kördes han hem till Eselius. Joe Hill stapplade in genom köksdörren strax efter klockan ett på natten. Därinne satt bröderna Eselius och deras systersöner och åt en bit mat, efter en utekväll. De reste sig förvånade, och på frågan vad som felades svarade Joe Hill: ”En rackare sköt mig”.
Bröderna Eselius hus i Murray City - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Bröderna Eselius hus i Murray City, där Joe Hill blev gripen av polisen. Källa: J. Willard Marriott Library, University of Utah.

Otto Appelquist ledde in honom till deras gemensamma rum. De lämnades ensamma, bytte några ord. Klockan två på natten tog Appelquist farväl av sin vän och bröderna Eselius med förevändningen att han skulle in till staden för att söka jobb – trots att det var mitt i natten.

Väninnan Hilda Erickson besökte Joe Hill följande söndag. Han ska ha berättat för henne att Otto Appelquist hade skjutit honom. Appelquist sågs aldrig mer i trakterna kring Salt Lake City.

Vad doktor Frank McHugh inte visste när han plåstrade om Joe Hill sent på lördagskvällen var att två personer hade blivit kallblodigt mördade strax före klockan tio, tidigare samma kväll, ungefär åtta kilometer därifrån. Offren var butiksägaren John Morrison och dennes son Arling. Frågan är om Joe Hill kände till morden.

McHugh läste i måndagens tidning om en belöning på 500 dollar till den som kunde förse polisen med fällande information. Man misstänkte att en av mördarna själv träffats av en kula på grund av en blodpöl ett stycke från Morrisons butik. Doktor McHugh ringde samma eftermiddag till sheriffen i Murray City.

Mitt i natten till onsdagen väcktes Joe Hill av tre polismän. En av dem avfyrade sitt vapen – kulan genomborrade handen på den sängliggande, morfinpåverkade och redan skottskadade mannen. Hill fördes nästan medvetslös till arresten, där han bokfördes och fotograferades. Under det första dygnet i arresten svävade han mellan liv och död.
Utställningen om Joe Hill - Länsmuseet Gävleborg
Foto: Interiör från utställningen "Joe Hill – martyren från Gävle", Länsmuseet Gävleborg 14 mars–7 september 2015.

Joe Hill vägrade berätta exakt hur han ådragit sig sin skottskada, vem som skjutit honom eller namnet på kvinnan som skulle ha varit upphovet till skottdramat. Han propsade på att det var åklagarsidan, och i förlängningen staten Utah, som hade bevisbördan. Han menade att han inte behövde bevisa sin oskuld, att skottskadan var hans privatsak.

Vad syftade tystnaden till? Ville han statuera ett exempel, och var i så fall denna hans principfasthet mer värd än hans eget liv? ? Vem var kvinnan vars heder han värderade så högt? Eller hade Joe Hill skjutit John Morrison?

Under det tjugotvå månader långa fängelsevistelsen väckte processen mot honom en världsomspännande uppmärksamhet: tusentals människor engagerade sig i fallet. Man skickade brev, telegram, deltog i insamlingar och demonstrationer i storstäder. Personer erbjöd alibin till den anklagade under mordkvällen. Dödshot framfördes till Utahs guvernör.

Kanske var det alla förväntningarna, Joe Hills nya roll som gisslan i klasskriget, kort sagt: hans symbolvärde som mest av allt fick honom att fortsätta hålla fast vid sin farliga linje – ”Jag viker inte en tum, eftersom jag vet att jag har rätten på min sida”, skrev han i ett brev. Kanske var det så, att han faktiskt dödat far och son Morrison i ett misslyckat rånförsök och vägrade erkänna av rädsla att svärta sin organisations rykte.

Martyrrollen var hursomhelst som gjord för Joe Hill. Han visste vad den gick ut på: som liten pojke hade han fått lära sig om Jesus i Betlehemskapellet och om dennes martyrdöd. Drabbades han av ett slags Messiaskomplex, av insikten att han som död martyr kunde tjäna organisationen bättre än som levande aktivist?

Joe Hill tog flera ödesdigra beslut under domstolsförhandlingarna, avsatte sina advokater och tappade besinningen vid flertalet tillfällen. Han blev en martyr redan före avrättningen, möjligen var det hans vilja eller hemliga önskan, det kom att i alla fall att bli hans öde. Han dömdes till döden i juni 1914 av en enhällig jury.

Det mesta tyder på att rättegången var allt annat än rättvis, och att det var besvärande omständigheter snarare än faktiska bevis som fällde avgörandet. Några av åklagarsidans vittnen ändrade dessutom sina vittnesmål från de inledande förhören.

Maria Johansson, Joe Hills flickvän från Gävle, ska ha varit ett av vittnena. Hon hade precis separerat från sin man, en känd grekisk brottare, men använde alltjämt hans efternamn Sacos. Kan Maria Johansson ha varit den ödesdigra kvinna, Joe Hills ”femme fatale”, som av okänd anledning vänt sig emot honom? Idag är rättegångsprotokollet spårlöst borta. En avskrift sändes på Joe Hills begäran till IWW:s huvudkontor, men den förstördes i samband med en polisrazzia år 1917 när USA gjorde rent hus med sina socialister.

Helen Keller, 1900-talets kanske märkligaste kvinna, var också en anhängare av IWW. Hon skrev till presidenten Woodrow Wilson i ett försök att få till stånd en opartisk rättegång. Helen Keller förlorade både syn och hörsel mycket tidigt i livet men tog ändå en akademisk examen. Hennes skrifter vittnar om en fantastisk insikt i livets mysterier. Keller var djupt respekterad av såväl demokrater som republikaner.

Den demokratiske presidenten bad i sin tur republikanen och guvernören i Utah William Spry att skjuta upp den kontroversiella avrättningen. Helen Keller, president Wilson, den svenske ambassadören August Ekengren, som hade tagit del av rättegångshandlingarna, och tusentals andra ansåg att processen mot Joe Hill varit orättvis och krävde därför en ny rättegång.

Men det här slaget tänkte inte staten Utah och dess guvernör förlora, denna chans att klämma åt en av de mest tongivande IWW-medlemmarna fick helt enkelt inte gå till spillo. Guvernör Spry ansåg sig ha tillräckligt på fötterna.

Joe Hill fick i vanlig ordning välja mellan hängning och arkebusering. Han valde det senare, eftersom han hade erfarenhet av att bli skjuten och kunde stå ut med tanken.
Joe Hills flickvän Hilda Erickson - Länsmuseet Gävleborg
Bild: Avdelning ur IWW. Joe Hills flickvän Hilda Erickson sitter tredje från höger.Källa: J. Willard Marriott Library, University of Utah.

Den fängslade poeten

I fängelset författade han nya sångtexter och framförallt ett stort antal brev till vänner och sympatisörer. Han skrev också sitt berömda testamente. Delar av kvarlåtenskapen har förstörts av en släkting som varit mån om familjens rykte, men ett fyrtiotal brev finns ännu i behåll.

Elizabeth Gurley Flynn, som var förebilden till Joe Hills berömda sång ”Rebel Girl”, engagerade sig i hans fall och uppvaktade honom med brev och fotografier av sin son. Hon var tjugofem år, ensamstående mor och en av IWW:s starkaste talare. De träffades vid endast ett tillfälle, i en timmes tid, inne på sheriffens kontor. ”Han är lång och ser bra ut”, berättade Gurley Flynn, ”men naturligtvis mager efter sexton månader i en mörk, trång cell […] och ’närd’ av en fängelsediet av soppa och bönor.”

En annan brevvän var Sam Murray, med vilken han kämpat i det mexikanska inbördeskriget. Deras korrespondens rörde naturligtvis den pågående rättsprocessen, men också världskriget, som Joe Hill såg som en möjlighet för rebeller att öva sig militärt men på samma gång som ett resultat av kapitalistsystemet. Joe Hill berättar i ett av de fem bevarade breven till Murray att han arbetar på sin hyllning till Elizabeth Gurley Flynn och andra kvinnliga medlemmar av rörelsen. Brevskrivaren menade att kvinnor inom industrin exploaterades i högre grad än männen, och att IWW endast var en enbent organisation så länge inget gjordes åt kvinnornas situation.

Död och återuppståndelse

Joe Hill fick välja sina sista måltider. Frukosten bestod av tre löskokta ägg, två äpplen, stekt potatis och kaffe, middagen av lammkotletter, stekt potatis, äppelpaj och kaffe, och kvällsmaten av två bananer, tio engelska valnötter och juice av vindruvor. Mellan måltiderna skrev han flera brev. Han skrev bland annat att han planerade en resa till planeten Mars, att han omedelbart skulle ansluta marsianerna till The Industrial Workers of the World och sjunga dess sånger så högt att stjärnskådare på jorden skulle få klara bevis på att det verkligen finns liv på den röda planeten.

Som en sista provokation ställde fängelsepersonalen in en sopkvast i hans cell – den skulle städas av honom själv. Det är svårt att föreställa sig Joe Hills våndor natten före avrättningen. Tydligen kunde han sova någon timme. Vid uppvaknandet klockan fyra på morgonen fredagen den 19 november bröt han itu kvasten. Han byggde ett hinder för dörren med hjälp av sängmadrassen, och band tygremsor kring gallret, så att han kunde försvåra vakternas intrång i cellen. Vakterna beväpnade sig med egna kvastar. En utdragen och för Joes del desperat kamp tog sin början. Fäktningen slutade först när blod spillts och fängelsesheriffen kommit till cellen. Han påminde Joe Hill om dennes löfte, att han skulle dö som en man, varpå Hill svarade: ”Okej, jag är färdig. Men du kan inte anklaga en man för att han slåss för sitt liv.”
Illustration, hur Joe Hill blev skjuten till döds - Länsmuseet Gävleborg
Illustration: Sketch of the Utah State Prison, where Joe Hill was shot to death. (From the Cleveland Press.)

Solen var på väg upp. En av bödlarna fick sin bössa laddad med lösa skott, men vilken av dem, det visste ingen. De fem skyttarna satt gömda i en liten smedja på fängelsegården. Ett skynke hade hängts över smedjans fönster, ett skynke med fem hål ur vilka gevärspiporna stack fram.

Den dödsdömde leddes ut på fängelsegården med ögonen förbundna. Han sattes på en stol vid muren, åtta meter från skyttarna. Armar och ben spändes fast. En läkare lyssnade nu på Joe Hills hjärtslag, fäste en vit papperslapp vid hjärtat. Joe Hill grinade illa när nålen trängde in i huden. Några sista tankar kom och gick. Kanske var det alldeles tyst, eller så hördes fågelsång.

”Jag ska visa er hur man dör”, skrek Joe Hill. Han hade fått veta att några vänner hade fått tillåtelse att bevittna hans död, ropade ”Farväl pojkar!” och väntade sig ett svar. Den snart döde mannen sträckte ut nacken, böjde huvudet bakåt, försökte befria sig från ögonbindeln. Men något svar kom aldrig – vännerna hade nekats tillträde. De stod fortfarande utanför fängelset och väntade. Det enda vännerna hörde var ekot av dödande skottsalvor som studsade mot fängelsemurarna.

Kroppen – utmärglad, missprydd av ärr och nu dessutom genomborrad av fyra kulor – sjönk ihop och blev alldeles stilla. Joe Hill hade lämnat jordelivet, vilket bekräftades av läkaren 70 sekunder efter eldgivningen.

”Det kändes som att skjuta ett djur. Som mina tankar gick! Väntan på ordern att skjuta kändes som en evighet. Och sedan, när ordern kom från Joe Hill själv … Jag föll nästan ihop. Vi sköt. Jag ville blunda men mina ögon stirrade på det vita pappershjärtat, bränt och sönderrivet av fyra blykulor. Fyra svarta cirklar färgades av blod, sedan en stråle och pappershjärtat var rött. ’Varför, varför valde Hillstrom att dö på det här sättet’, frågade jag mig själv i det jag vände bort mitt huvud.”

En medlem av skyttepatrullen som avrättade Joe Hill (Joseph Hillstrom) citeras i New York Tribune, lördagen den 20 november 1915.

Joe Hills liv hängde alltid på en skör tråd, en tråd som delstaten Utah tog sig rätten att skära av. Han överlevde hudtuberkulosen, denna då utbredda sjukdom. Han överlevde jordbävningen i San Francisco år 1906. Och han genomled flera skottskador, i bröst och i hand. Hans sista vilja var att inte bli funnen död i Utah.

Några av hans vänner begärde ut kroppen, som fördes till Chicago. IWW-sympatisörer vallfärdade till begravningen, en av de största dittills i USA:s historia. Joe Hill låg lit de parade på begravningsbyrån, iförd svart kostym, innan han fördes till en stor samlingssal, The West Side Auditorium. 30 000 följde i processionen. Organisationens storvuxne ledare, Bill Haywood, läste upp ett telegram som den döde sänt honom strax före avrättningen: ”Sörj inte, organisera!”. Istället för psalmer sjöng deltagarna Hills mest berömda sånger.

Kroppen kremerades, i enlighet med Joe Hills sista vilja. Askan fördelades i ett okänt antal kuvert som på dagen ett år efter hans död skickades ut till IWW-fästen i samtliga delstater i USA utom Utah, samt till alla länder i Sydamerika och några länder i Europa och Asien, till Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Den storslagna begravningen markerade ett slut, men spridningen av askan innebar en fortsättning på legenden om Joe Hill.

MY LAST WILL

My will is easy to decide,
For there is nothing to divide.
My kin don’t need to fuss and moan
”Moss does not cling to a rolling stone.”
My body? Ah, If I could choose,
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow
My dust to where some flowers grow.
Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my last and final will.
Good luck to all of you.

Joe Hill

MITT TESTAMENTE

(svensk översättning Jacob Branting)

Mitt testamente blir helt kort
ty där finns inget att ge bort.
Det är ej stort att orda om:
”Bort går jag naken som jag kom.”
Så sprid min kropp som aska
för en lekfull vindil när jag dör,
och låt den falla ner som regn
på någon jordisk blomsteräng.
Kanhända att en blomma då
som slokar nytt liv kunde få.
Så vill jag ha det. Lycka till
ni alla människor.

Joe Hill

Text: ©Anders Wesslén/Länsmuseet Gävleborg